Vinprovning och turné på Gozo

Gozo är den näst största av sju öar på Malta, och ligger på ungefär samma avstånd som Helsingör från Helsingborg – och passande nog så har de färjor som liknar gamla Regula, Betula och Ursula som transporterar folk och bilar mellan öarna – dock med aningen mer modern inredning (som faktiskt påminner mer om Tycho Brahe eller Aurora). Igår morse var tanken att jag och några till skulle ta oss tidigt på morgonen till Gozo för en vingårdstur med vin- och matprovning, och att vi skulle möta en större grupp klockan 09:30 på torget i byn Gharb, som ligger cirka en timmes busstur från färjestationen.

Klockan 05:50 på morgonen mötte jag S, en indier som jobbar på en av världens största banker, för att vi skulle ta bussen från en mötesplats vi hade bestämt på förhand. Då jag mötte honom poängterade han att buss nummer 11 inte står med på hållplatsskylten, även om N11 stod där (vilket vi antog var nattbussen på samma rutt) – eftersom vi enligt tidtabellen hade drygt 20 minuter på oss, och de andra två skulle hoppa på bussen vid en tidigare hållplats, så bestämde vi oss för att promenera längs med kustvägen där hållplatserna ligger, för att finna en hållplats där det stårr 11, och inte bara N11. Till poängen hör för övrigt också att Maltesiska busshållplatser väldigt sällan har någon tidtabell – förutom ibland då de har någon enstaka (jag har aldrig sett någon där samtliga bussar för hållplatsen står med), och att bussar på Malta oftast är försenade.
Vi vandrade i cirka 15-20 minuter utan att se någon sådan hållplats, och frågade sedan en busschaufför på annan linje om han kände till en hållplats med rätt buss, och fick förklaringen att N11 står för Nordgående rutt 11, och inte Nattbuss 11 (som det brukar vara i de flesta länder från min erfarenhet). Vi bestämde oss då för att vänta, men då vi ett par minuter senare såg buss 12 komma upp så bestämde vi oss för att chansa lite, eftersom vi visste att de både linjerna ofta stannar på samma hållplatser, och vi tänkte att om vi tog 12:an till sluthållplatsen så borde vi kunna byta till 11:an där – det var dessutom en rutt som hade föreslagits som alternativ då jag undersökte på internet (det var jag som tagit initiativ och föreslagit utflykten på meetup.com, så jag gjorde även förberedelserna). Vi tog oss alltså med 12:an till Buggibba, där vi skulle byta till 11:an (som jag tidigare läst oftast är extra försenad), och ställde oss där för att vänta – vid skylten där det stod både 11 och N11 (varför skulle där stå båda alternativ om N11 betyder Nordgående 11?).

Efter en halvtimmes väntan kom äntligen 11:an – tätt följd av ännu en buss nummer 11(!!). Då jag pratat med S om fenomenet bussar i detta landet, och hur vi hade små förhoppningar om att komma i tid till färjan och senare till vingårdsevenemanget, och även undrat om de övriga två hunnit med en tidigare buss, så vände sig plötsligt någon runt längre fram i bussen, och frågade ”Är du Emil?” – och det kom då fram att holländska E hade väntat på 11:an i 45 minuter tillsammans med pojkvännen, italienska L, och att de hela tiden undrat om vi hade kommit med en tidigare buss! Då vi kom till färjeläget så kom vi med en färja efter cirka en kvart, och väl på Gozo så avgick en buss smidigt nog strax efter vi anlände.

Då vi skulle byta buss i Victoria (Gozos största stad, som ligger mitt på ön, och nästan alla busslinjer möts där) så kom det fram att den bästa bussen att ta skulle avgå 45 minuter senare, men att vi kunde ta 302:an och promenera från en hållplats på den rutten i tio minuter för att nå målet – med tanke på att vi bara hade 20 minuter på oss så valde vi det alternativet. Tyvärr missade vi ändå starten på evenemanget med tio minuter, och började fråga folk vi mötte om hur man kommer till vingården San Mitri – vilket är ett namn som låter förvirrande likt San Dimitri, ett kloster i närheten av Gharb, byn där vi var, och de som ”hjälpte” oss pekade vänligt ut vägen till klostret, som tyvärr inte har något med vingården att göra – och senare fick vi även reda på att vingården inte ens heter San Mitri, utan det verkar barra ha varit ett namn på evenmanget (”The Grapes of San Mitri” / ”San Mitris druvor”).

Efter drygt 20 minuters promenerande längs med föreslagna vägar mötte vi en äldre brittisk dam, som var den enda som kände till vad en vingård är, den enda som visste att det var en ”festival” på ön och den enda som hört talas om evenemanget – hon var väldigt hjälpsam, skaffade oss telefonnummer till någon som kunde hjälpa och ringde även efter en taxi till oss. Då taxin kom, efter ytterligare 20 minuter, satte vi chauffören i kontakt med någon av festivalens organisatörer (genom det telefonnummer vi fått av den brittiska damen), och det framkom att eftersom vi nu var mer än en timme försenade så verkade det inte värt att försöka hinna, vilket ledde till att vi istället bestämde oss för en tur till de över 5000 år ganla stenålderstempel som finns på ön, åtminstone efter att vi fått en matbit (det närmade sig lunchdags, och vi hade promenerat minst halvannan timme under morgonen så hungern hade kommit fram).

Med en liten besvikelse över missad vingårdstur med vin- och matprovning bestämde vi oss för att beställa in en flaska av något lokalt vin och äta lokala rätter på ett café vi hittade. Vinet var över förväntan, men maträtterna var åtminstone enligt mig inte någon höjdare – ätbart, men inget jag kommer testa igen (det var en blandning av olika korvar, soltorkade tomater, kex och annat smått). Vi kom senare till stenålderstemplet, vilket var kul att besöka – och platsen hade dessutom en makalös utsikt över stora delar av ön. Biljetten till templet inkluderade också inträde till en vindmölla, men då vi anlände vid möllan såg vi bara ett torn helt utan vingar – de var igång med reparationer. Därför tog vi oss tillbaka till Victoria, där vi tänkte byta buss för att ta oss till ”Blå Fönstret”, en klippformation med ett väldigt stort hål ute i Medelhavet.

I Victoria upptäckte vi dock att bussen skulle avgå först 50 minuter senare (de flesta bussar på avgår en gång i timmen), så vi tog en promenad till centrala Victoria, hittade en marknad som tog 30 sekunder att gå genom, fann därefter ett torg med en väldigt fin gammal kyrka. Där fann vi också en vinbutik, och bestämde oss för att prova ännu ett lokalt vin – denna gång ett Marsovin Shiraz som fick klart godkända betyg under en dryg timmes vilande på torget, med sol och värme. Tyvärr kom en stor lastbil och ställde sig på torget efter att vi latat oss en stund, men det var ett skådespel att se hur de lyckades backa in ett gigantiskt vidunder genom en ganska smal gränd utan att köra in i väggarna – där hörde jag dock en äldre brittisk dam skälla ut jobbarna efter noter, exempelvis något om att hon aldrig skulle återkomma till detta hemska land, och det är helt laglöst. Damens utbrott hade nog varit lite komiskt, om man inte varit rädd för att lastbilen skulle köra in någon person, vägg, marknadsstånd, uteservering eller annat.

Slutligen kom vi tillbaka till busstationen, och kom med bussen till Blå Fönstret. Det var ett otroligt fenomen att besöka, och troligen det jag skulle rekommendera främst vid ett besök på Gozo. Man ser vågorna rulla in från Medelhavet, och kan se folk som snorklar och dyker vid klipporna, men formationen med en klippa som reser sig ur vattnet med ett 22 meter högt hål i mitten är något otroligt att skåda – och det finns två stycken inom synhåll, med en mindre och en större klippa. Det sägs att formationen skapats då två grottor i klippan kollapsade för tusentals år sedan. Tyvärr kommer formationen troligen att försvinna inom bara några år, då det är på väg att vittra sönder – man kan jämföra scener i filmer som  Clash of the titans från 1981 med hur där ser ut nu eller för tio år sedan i ”Greven av Monte Cristo”, så ser man att en hel del har försvunnit redan under de åren.

Efter Blå Fönstret tog vi bussen tillbaka till Victoria, där vi åter hade 40-50 minuters väntan för nästa buss, som skulle ta oss ner till färjan. Vi beslutade oss för att upprepa den tidigare promenaden upp till torget, och hamnade på en liknande plats (men utan lastbilar och byggjobbare, dock med en extrem mängd fåglar i torgets alla träd, och det ljud som de medförde påminde mig om scener från den gamla Hitchcock-filmen Fåglarna). Denna tredje flaska vin för dagen var från Bacchus Winery, och efter att ha köpt den upptäckte vi att etiketten hade en bild på Blå Fönstret, och det fanns även en beskrivning av hur bra stället är för dykning. Denna gång hann vi med bussen, men tyvärr inte färjan, som avseglade innan vi hann komma på, och återigen hade vi en lång väntan på maltesisk transport – denna gången nästan en timme.

Därmed blev det ännu en promenad, denna gång i hamnstaden Mgarr – vilket även gjorde att vi fick tag på ännu en flaska lokalt vin. Eftersom vi inte hade vinöppnare med oss, och butiken inte kunde hjälpa oss denna gången (till skillnad från de tidigare vinbutikerna) så fick vi nöja oss med det enda vin som hade skruvkork, och kostade €1.08 för en flaska, men trots det låga priset visade sig detta vinet oväntat nog vara det godaste på hela dagen – och t.o.m. italienaren L höll med om att det smakade bra då vi smakade under förjeöverfarten! Väl tillbaka på ön Malta hade vi tur med bussförbindelsen – var fjärde buss går alltså när man behöver den, men det gäller bara de två bussar där vi aldrig kollade tidtabell. Bussen hade rejäl trängsel, och någonstans under resans gång hamnade jag t.o.m. uppe på bagagehyllan för att kunna släppa förbi rullstol och barnvagn som skulle av bussen (de har verkligen tänkt till med bussarna, som bara har ingång/utgång framme vid chauffören, så alla måste genom en väldigt trång gång).

Vad lärde jag mig då av dagen:

  • Lita aldrig på maltesiska busstidtabeller – speciellt för de rutter där det avgår bussar max en gång i timmen. Detta var jag vagt medveten om sedan tidigare, med erfarenhet av flygbussar, men jag trodde inte det var så illa.
  • Maltesiskt vin kan vara ganska gott. Dagen bjöd på fyra olika sorter, och alla fick godkända betyg (även om det tredje var på gränsen)
  • Gozo bjuder på en hel del fina platser, men efter en heldag känns det som om man sett det mesta. Det finns förstås forrtfarande lite kvar, och ön är väldigt fin att åka runt på, men jag tror inte att jag kommer att arrangera något nytt besök där innan någon nyfiken vän eller släkting kommer på besök på medelhavsön och vill något speciellt…
  • Att arrangera utflykter för okända människor till en plats man aldrig besökt kan vara väldigt givande, och även om det inte går som planerat så kan resultatet bli bättre än det planerade.
Idag är det dags att ta hand om bokföringen, men just nu är det regnigt ute, och man har ju den goda gårdagen i färskt minne – så kollen på finanserna ska nog gå som en dans. Avslutar dock med ett litet bildgalleri från Gozo. Jag kommer att ladda upp fler bilder senare, men vissa hamnar nog bara på Facebook eller Picasa, där jag brukar ha mina album. Fråga gärna efter hur man hittar fler bilder om jag glömmer uppdatera här…
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s